Det finns en sak som gör mig så väldigt irriterande och det hände på Arlanda flygplats.
Vi har ett barn med autistiskt syndrom vilket gör att han inte fungerar som andra barn och kan inte riktigt tala utan säga några och någon mening.
Vi skulle efter den långa resan där vi också hade haft lite problem vid starten då Theo inte vill sitta fast skriker lite grann. Då hade en tjej som satt en liten bit bort satt och gjorde ljud som åååå, puuu, och höll för öronen då hon tyckte det var jobbigt att Theo skrek så då fiskade Anna upp öronpropparna och gav till flygvärdinna som precis kom förbi och fråga den självupptagna tjejen om hon ville ha dom då hon tyckte det var jobbigt. NEJ var svaret. Till våran stora förvåning höll inte den tjej för öronen efter det något mera. Den övriga flygresan gick bra så länge Theo slipper att sitta fast och då är han som vilket annat barn som helst.

Nu till mitt stora irritationsmoment. Det var när vi skulle hämta väskorna så fick Theo ett utbrott då väskorna inte kom snabbt nog. Då när inga väskor kommer så har folk inget annat att göra än att stå och titta på oss. Jag kämpar järnet med Theo medans Anna väntar vid väskbandet. Vi turas om att göra saker Anna och jag då vi landade i Turkiet tog jag väskorna och Anna hade Theo. Medans jag står där och kämpar så känner jag allas ögon bara stirrande på mig i tystnad. Efter en stund frågar Anna om vi ska byta. Och jag svarar. Jätte gärna blir så jävla irriterad på alla som står och glor.

Strax efter det så kommer väskorna och Theo kommer till bandet och hans kära Blixtenväska kom och han blev lugn.

Vad vill jag få ut av detta.
Vi med barn som man märker är speciellt sluta att stirra vi gör allt i vår makt för att få kontroll över situationen. Det underlättar inte att stirra i tysthet.

Ett stort plus i kanten till Alanyas flygplats som hade en stor lekställning i samband med väskhämtningen.