När dagar har gått och vi har varit iväg och när man börjar slappna av och tänka lite det är då det börjar komma.
Jag har hållt mig ganska lugn och trygg och tagit det som det kommer när det gäller situationen runt Theo.
Men när vi var i Turkiet och Theo var och lekte vid Lollo och Bernies lekplats kunde man se hur de andra barnen titta på vår Theo med en undrande blick vad är det med det där barnet. Det var senare på kvällen sen när jag duschade när alla andra hade somnat jag kraschade för första gången. Kunde inte få stopp på tårarna. Tankar som kommer Theo bli accepterad i samhället? Kommer han klara sig själv? Kommer han börja att prata någon gång? Kommer han kunna cykla eller för den delen simma eller knyta skorna? Alla frågor föll över mig och man försökte hitta svar. På dom flesta frågor så förmodligen ja, på några nej. Vilka jag tror ja och nej håller jag för mig själv. Men för att allt ska fungera behövs träning i massor. Nu gick jag och sövde Nova och började läsa på Autism forum och då började små tankar komma.

Det största målet för oss i familjen är trots allt att hålla Theo glad vilket han som oftast är, med glädje i tillvaron kommer vi långt...